001. "Frida"

"Frida" är det Oscar-vinnande och gripande filmporträttet av den världsberömda mexikanska konstnären Frida Kahlo och hennes smärtfyllda, kontroversiella och kompromisslösa liv som politisk och konstnärlig revolutionär.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag ska villigt erkänna att jag inte visste särskilt mycket om Frida Kahlos liv innan jag såg den här filmen. Jag visste att hon var från Mexico, kunde placera henne på rätt sida av 1900-talet och jag hade sett några av hennes verk på bild. Där någonstans slutade min förkunskap.

Min tanke att ägna mig åt lättsmält tågvänlig film kom på skam med en gång när jag tog "Frida" som resesällskap.

Jag har svårt för att se på sexscener på tåg (kalla mig känslig). Det känns helt enkelt inte bekvämt när det sitter en okänd människa bredvid och skärmen fylls av guppande rumpor och bröst (nej det hjälper inte om det är marionetter som i "Team America"). Så när det bara fem minuter in hunnits med två, om än ganska snälla, sexscener var jag beredd att stänga av och spara den här filmen till soffan hemma istället.

Tack och lov lät jag den rulla. För det här är en alldeles utmärkt biopic (vad kallar man det på svenska?). Långt bättre än den tillrättalagda och tv-mässiga "Ray", för att ta ett någorlunda aktuellt exempel. Och när det kommer till obekväma sexscener för tågresenärer var det egentligen bara en passage under Kahlos Paris-vistelse som fick mig att se mig omkring i vagnen.

Filmen kretsar kring Kahlos 25-åriga kärleksaffär med konstnären Diego Rivera (kroniskt otrogen). En stormig historia som kraschar ett par gånger och rasar helt minst en.

Jag låter bli att gå in på noggrannare historieskrivning. Jag vet ändå inte hur väl den stämmer med "sanningen" och att redogöra för den här skulle spoliera nöjet för er som inte heller vet än. Samtidigt spelar det mindre roll. Regissören Julie Taymor berättar i en medföljande intervju att de medvetet arbetat med att försöka berätta hisotrien ur Kahlos perspektiv och betonar i samma andetag att verkligheten alltid är subjektiv. De vill berätta historien ur Fridas synvinkel. Det blir heller aldrig någon tvekan om vems parti jag ska ta.

Det är en vacker och färgstark film där inga detaljer lämnats åt slumpen. Så att Oscar-priserna vanns för makeup och musik känns för en gångs skull som något väsentligt. Däremot är jag förvånad över att fotot inte ens nominerades (däremot nominerades Salma Hayek för sin huvudroll utan att vinna. Undrar vem det gick till?).

Om du som jag är lite blödig kanske jag borde varna för att filmen retar tårkanalerna ett par gånger.

Jag är väldigt förtjust i de animerade sekvenser som delar av filmen. Allra särskilt gillar jag den rent Burtonska i början av historien (dessutom anar jag att Quentin Tarantino tittat på den scenen både en och två gånger innan han regisserade "Gravedigger"-avsnittet i CSI).

För att försöka illustrera hur bra jag tyckte att "Frida" var kan jag väl berätta att jag aldrig tidigare tittat på det medföljande bonusmaterialet på en dvd. Här såg jag allt. Om det sen berodde på att jag satt på ett tåg med eluttag och hade en dryg timme till tågbytet låter jag vara osagt. Den PBS-producerade intervjun med Taymor är bäst.

Kanske ingen "In the Mood for Love" eller "När solen står som högst", men ändå en riktigt bra film.

Nu ångrar jag dessutom att vi inte såg utställningen på Tate Modern tidigare i höst.

(8/10)