005. "George Clinton Parliament Funkadelic The Mothership Connection"

George Clinton struck the mana load with The Mothership Connection. This one was the turning point, alright. Not only did it give Clinton his first gold album and launch P-Funk as damn near a musical genre in its own right, but most important, it provided the impetus for The Mothership tour, which in turn begat The Funkentelkechy vs. the Placebo Sundrome (sic!) "Flashlight" tour, which begat the clones of Dr. Funkenstein tour, which gave rise to the One Nation Under a Groove Antitour-All Barnstorming Black Guerilla Theatre/extravaganzas that make P-Funk seem like a cross between the old Apollo and the circus.

Listen to Clinton's lyrics and you find him playing plenty of roles: hustler, poet, pimp, professor, psychoanalyst, student of politics and sexual manners, carny baker, soulman, swingmeister, bebopper, do-wopper, druggy, subliminal seducer, free spirit. And the band he leads is the best rock band in America.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Konsert på tåg funkar (no pun intended) så där. Det är sjukt jobbigt att inte kunna sjunga med, klappa i händerna eller dansa runt.

Konserten med p-funkcikrusen är inspelad i Houston, Texas under en turné där även Bootsy's Rubber Band och Sly & The Family Stone åkte med (så mycket mer än så vet jag inte, utgåvan saknar helt uppgifter om när, var och vilka). Undrar om det finns mer dokumenterat? Jag skulle kunna betala betydligt mer än en femtilapp för att få se hela kvällen och ett häfte med sköna liner notes. Hur som helst svänger det som satan.

Bildkvalitén är väl ungefär av andra- eller tredjekopiegenerationens VHS. Tämligen bedrövlig alltså. Klippningen är stillsam och kameran ligger ofta kvar på samma person och i samma utsnitt i långt över en halv minut (är det när jag skriver sånt här som det märks att jag jobbat på tv-redaktion i snart ett år?). Jag gillar det. Det är dessutom alltid jag som surar över hetsig klippning på våra redaktionsmöten.

Det finns dessutom en hel del ostiga stillbildslösningar mellan låtarna.

Ändå är det här en fest för ögat. Det är helt enkelt mycket roligare att få se unga funkatörer i blöjor. Att som idag se tjocka funkfarbröder i blöja är på sin höjd mer sött än tufft. Att få se cirkusen i sin fulla prakt på höjden av sin karriär är obetalbart, risig bild tar inte bort den upplevelsen.

Ljudet är däremot mer än ok, även om det hade mått bra av en del putsningar. Odämpade visslingar rakt in i mikrofonen är ungefär lika skönt för trumhinnorna som en rundgång. Att det här dessutom är en show där alla de finaste musikerna i p-funkhistorien står på scenen tillsammans gör inte saken sämre. Visst, det är lite knasigt på ett jobbigt sätt när Bernie Worrel spelar ett solo på sina keyboards och samtidigt verkar befinna sig på en helt annan planet än resten av bandet.

Den ständigt korrekte Fred Wesley har på sig samma kostym som när han spelade i James Browns band. Vilket så klart gör att han sticker ut mest av alla. (Fick hem Wesleys biografi "Hit 'Em Fred" i förra veckan. Ser fram emot att läsa den. Ger förhoppningsvis en bättre bild av vad som egentligen hände än James Browns senaste uppblåsta självbiografi.)

När Bootsy, Sly och deras medmusikanter springer ut på scenen för att delta i festen är det så stort att jag skulle kunna börja gråta av lycka. Så mycket glädje och kärlek på en och samma plats.

Konsertens minst politiskt korrekta textrad: "Woman be my dog and I will be your tree so you can piss on me".

Just det. Jag testade att kolla på dvd:n i energisparläget för dvd-uppspelningen (jag använder Mac OS X, ok). Hittade inställningen av en händelse. Tror banne mig att jag vann lite batteritid på det. Hade den förbrukat batteri som vanligt borde jag ha haft 15-17 procent kvar, nu hade jag 21. Mer tid att skriva text alltså. Bra. Dessutom, inställningen "Längsta batteritid" när man skriver är ett måste.

Fan vad IT att blogga från tåget.
Jävla SJ att vara försenat.

(7/10)