008. "Starshaped"

Three years of candid camera on the road with Blur, from Reading 1001 through the dark ages of the EEC in 1992 and then on to Modern Life. This 63 minute tour film features live footage including scenes from Glastonbury 1992, the Heineken Music Festival 1994 in Nottingham, and festivals in Germany Denmark and Sweden.

Starshaped has been digitally remastered and now includes footage from two live shows - The Princess Charlotte pub in Leicester, just after they were signed; and a 1991 show at the Kilburn National in London.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag hittade den här dokumentären på Ginza för 49 spänn och eftersom jag nyss hade läst NME:s årssammanställning där den placerades på listan över årets tio viktigaste musik-dvd:er slog jag till. Även om den rent tekniskt inte är en 2 för 99.

Jag hittade inte till Blur på allvar förrän "Park Life" släpptes, men det här är historien om åren strax innan Europa-väldet. Om livet efter succédebuten.

Ganska tidigt i filmen återberättas frågan: "what was it like being in Blur last year?". Ingen av de fyra medlemmarna vill svara. Jag börjar omedelbart hoppas att filmen ska svara istället. Och det kanske den gör på något vis.

Vi får följa bandet på en kaotisk resa genom rockfestivalernas Europa. Vi får glimtar och ögonblick, summariskt och fyllt av luckor. Precis som livet på festival. Jag känner igen någon miljö från Roskildes backstage-område och jag inbillar mig att bilderna från Hultsfred kommer från klassiska Sahara-tältet (kan det stämma, spelade de alltså där också?).

Rent instinktivt tyckte jag att filmen var så där. Men ju mer jag tänker på den medan jag skriver den här texten desto mer gillar jag den. Livet på festival är trots allt just så där - lite tråkigt och fragmentariskt med intensiva stunder av lyckorus. För ett turnérande band måste det så klart vara ännu intensivare och ännu långtråkigare än för oss som besöker dem.

Jag får den där jävliga känslan av dagen efter. Jag känner den där långtråkigheten som brukar infinna sig runt tretiden på eftermiddagen. Jag får den intensiva glädjen i konsertögonblicket. Och det är banne mig inte illa jobbat på 63 minuter (nej jag kollade inte igenom de båda gamla konsertupptagningarna hela vägen igenom).

Frågan är hur smart det är att se den här filmen som uppladdning inför en ny festivalsäsong?

Om det här var en av fjolårets bästa musik-dvd:er finns det ändå en hel del kvar att jobba på. Eller så är det helt enkelt så att musikjournalistiken inte flyttat till dvd-skivan på allvar än.

Varför lär jag mig aldrig vad den fjärde Blur:en heter? Trummisen alltså.

Det finns inget material i filmen som skulle kunna ställa till problem på tåg. Men det var det väl ändå ingen som trodde om Blur?

(6/10)