012. "Refused Are Fucking Dead"

In 1997 Refused wrote and recorded their farewell record, the seminal "The shape of punk to come", hailed by many as an undisputed masterpiece of the punkrock genre.

Years of intensive touring were finally paying off some and yet within the band there brooded a feeling of bitter fatigue.

Weary and tired Refused dutifully put on a series of uninspired performances, grinding what little energy they still possessed down to nothing.

When the police officers finally forced thier way throught the crowd at their very last show, with the intention to shut it down, it seemed a fitting end to a story of revlutionary romanticism and merry rebellion.

However, the bandmembers felt liberated as well as conflicted by the intervention, far from the defiant emotions of their audience.

In this undaunted documentary, Refused guitarist Kristofer Steen retraces the steps of how punkrock's brave new sound forged it's way through the swamps and swill on their last campaign in Europe and America, rushing like mad doogs to meet with their inevitable doom.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

De första rapporterna om den här dokumentären jag läste var att det inte blivit mer än pretentiöst dravel av de år av arbete Kristofer Steen lagt ner på att försöka berätta historien om Refuseds nedgång och fall. När jag träffat någon från skivbolaget som berättat om den har de försökt förbereda mig på att jag skulle få något jag inte väntat mig. Som om den här filmen inte skulle behöva tas emot med någon sorts öm försiktighet.

Vad är det frågan om egentligen?

Det här är en smått briljant musikdokumentär. Pretentiös? Tja, kanske. Men sen när var Refused inte pretentiösa? Ska jag ha några invändningar handlar det snarare om detaljer som att jag aldrig fick grepp om vem den amerikanske berättarrösten tillhörde, att filmen är 37 minuter kort och att Steen själv aldrig delar med sig av hur han upplevde uppbrottet.

Det är å andra sidan oerhört starkt när David Sandström, Dennis Lyxzén och Jon Brännström riktar sig direkt till Steen bakom kameran och berättar hur de upplevde honom under de sista ögonblicken av den sista USA-turnén. Det finns gott om gåshudsögonblick i filmen och då inte bara under de starka liveversionerna av "New Noise" och "Rather Be Dead" med flera från upptagningen från P3 Popstad.

Fokus i filmen blir på något vis den symbiotiska vänskapen mellan Sandström och Lyxzén. Hur de växte upp näst intill som bröder och levde av varandras energier och hur det till slut imploderar.

Filmen gör tydligt varför det under en period efter splittringen blev lite av tre mot en (tre i Text, en i TINC). Lyxzén var beredd att fortsätta utan Brännström när han ville åka hem från USA efter bara några få spelningar, det var ingen av de andra. När de andra sa att de kanske ville försöka igen efter att de kommit hem och vilat var det Lyxzén som sa: "då får det vara". Mitt i all oenighet blev de fullständigt överens om att lägga av för gott.

Utöver dokumentären får vi videorna till "New Noise" och "Rather Be Dead" (men visst finns det fler, jag vill minnas "Pump the Brakes" till exempel, vad hände med dem?). Det bjuds också på liveversioner av nästan alla låtarna från "The Shape of Punk to Come" i mer eller mindre usla hemvideoupptagningar (nej, jag har inte orkat kolla igenom dem än ljudet är för bedrövligt).

Det finns inget i filmen som skulle kunna väcka anstöt på tåg.

Fotnot. Jag inser att den här filmen antagligen inte kostar 50 spänn eller mindre när den släpps, men jag har å andra sidan inte betalat för den och det är jag som bestämmer reglerna här. Dessutom behövde jag skriva ner mina första intryck för en ny text senare i veckan.

Det verkar det som om någon lycklig tågresenär kommer att kunna få med sig den här trevliga dokumentären hem. Mitt ex blev nämligen kvar på tåget som fortsatte mot Stockholm när jag bytte i Katrineholm.

Kom ihåg att det aldrig finns el i X2000:s vagn nummer fem. Nu har jag inte batteri att se en film till. Vad hände med el i alla vagnar? Minst två timmars försening igen. Snyggt.

(8/10)