013. "The Daltons"

Pang, Pang, Lucky Luke!

Västernhjälten Lucky Luke och Bröderna Dalton är tillbaka i en fransk färgsprakande spelfilm fullpackad med specialeffekter.

Äventyren börjar när de fyra otursförföljda bröderna vill glädja farmor Dalton genom att sluta plundra speceriaffärer.... och börja råna banker istället! För att förbättra sina odds är de ute efter den mexikanska banditeten El Tarlos magiska sombrero som beskyddar sin ägare. Men livet i Vilda Västern är inte lätt för ett gäng banditer, och Lucky Luke och hans trptjänare Jolly Jumper och Ratata är dem hack i häl. I rollen som Lucky Luke ser vi Til Schweiger ("King Arthur" och "Lara Croft Tomb Raider").
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag har redan förklarat att jag har en svaghet för filmer baserade på serietidningar va? Det här måste vara en av de mer oväntade i genren. Redan första gången jag såg det färgsprakande omslaget i matvarubutiken visste jag att filmen skulle bli min förr eller senare.

Jag ska villigt erkänna att jag inte har någon djupare relation till fransk humor. Har inte ens sett "Visitörerna", men något säger mig ändå att den skulle kunna vara i samma skola som den här. Lite fransk slapstick-buskis liksom.

Och något annat var väl inte att vänta egentligen.

Om italiensk västern är spagettivästern, vad är då fransk? Grodlårsvästern?

Historien är en kavalkad av gamla välbekanta bifigurer ur Lucky Luke-albumen (även om jag inte kan minnas just El Taro, det är trots allt sisådär tjugo år sen jag läste dem). Men elixir-försäljaren minns jag och Ma Dalton (som blivit farmor på baksidan, trots att Lucky Luke kallar henne just mamma Dalton i filmen - vilket som är mest rätt minns jag däremot inte heller). Sen hade jag så klart tyckt att det vore roligt om Ratata fått spela en mer framträdande roll.

Jag gillar att färgerna i filmen är så galet överdrivna. Det ger känslan av seriealbum. Att jag sen inte kan påminna mig att det var en fullt lika överstyrd färgskala i albumen är en annan diskussion. Kalla det konstnärlig frihet. Hur som helst funkar det.

Filmen är också en orgie i fåniga ljud och extrema närbilder ur störda vinklar. Stora delar av filmen funkar därför säkert utmärkt även för barn som inte kan läsa eller förstå franska. Minspels- och snubbelhumor kräver inga ord.

Rent estetiskt är det de europeiska humorseriernas svar på "Sin City".

Nu är jag å andra inget större fan av buskis, men kom ändå på mig själv med att dra på smilbanden mer än ett par gånger, Det kan till och med ha hänt att jag fnissade lite för mig själv i tågvagnen. Å andra sidan slumrade jag till under fem-tio minuter också, så det jämnar kanske ut sig.

Ibland behöver man se en film som inte tar sig själv på allvar över huvud taget och inte drar sig för att överdriva. Att det sen blev en mental nostalgitripp till mellanstadieårens besök på Degerfors bibliotek är värt en extra siffra i slutbetyget.

Och jag ser hellre om den här än "Fantastic Four" eller den rent miserabla "The League".

(5/10)