017. "Kiss My A**"

Upplev Kiss med oss genom våra ögon. Vi har plockat fram filminspelningar av 13 klassiska livekonserter! Se och hör oss under en repitition 1977... lyssna sedan när vi tar med dig bakom scenen för nya intervjuer och tittar på glimtar av opublicerade bilder från 70-talet av Kiss utan smink!! Ta även en titt på hur vi gjprde "KISStory," den ultimata 5 kilo tunga och mer än 400 sidor långa boken. Häng sedan med på och titta på Anthrax och Gin Blossoms i studion under inspelningen av spår till hyllningsskivan "Kiss My Ass." Vi vet att du inte vill missa de här 90 minuterna.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag hittade den här på Ginza för 29 kronor. Som, gissar jag, så många andra har jag alltid trott att det här skulle vara en samling med videor till coverversionerna från skivan med samma namn. Istället är det en utveckling av tacket till Ace Frehley och Peter Criss på insidan av cd-asken.

För det är väl så här i efterhand ingen tvekan om att den här dvd:ns främsta syfte var att säga "kom tillbaka" till Ace och Peter?

Jämfört med den tidigare dvd:n jag har som samlar två gamla vhs:er ("Konfidental" och "X-treme Close-Up") är den här långt bättre. De lider båda av att vara barn av 80-talet med allt vad det innebär. Låt oss bara konstatera att de inte är särskilt PK i bilden av kvinnor under 80-talet. Dessutom vill jag minnas att de flesta liveversionerna som finns med i de båda dokumentärerna inte är i fullängdsformat.

Visst, lite trist är det att en hel del av gamla reklamspotarna från 70-talet upprepas här, men jag köper det. Det gör trots allt att den här räcker riktigt långt för den som inte måste ha allt.

Fokus ligger hårt på det sminkade 70-talet och Ace och Peter får nästan lika mycket utrymme som Gene Simmons och Paul Stanley. Det osminkade 80-talet berörs knappt. "Snälla Ace och Peter, kom tillbaka." Budskapet kunde inte vara tydligare. Frågan är hur det kändes för Eric Singer och Bruce Kulick att se den färdiga versionen?

De ganska risiga intervjubitarna mellan liveupptagningarna och inslagen från tv-shower runt om i världen ger tyvärr produktionen något av en lågbudgetstämpel. Det är synd, för mycket av det övriga känns riktigt välutvalt. Min favorit är det psykedeliskt bildproducerade framträdandet med "I Love It Loud" från italienska RAI.

Passagerna med Anthrax och Gin Blossoms förstår jag inte poängen med alls. Förutom som reklam för hyllningsskivan då. Jag hade lika gärna varit utan dem nu när fokus ändå ligger någon helt annan stans.

(6/10)