004. "Dur och moll"

Emmet Ray var en alkoholiserad, arrogant och olycklig man som levde endast för sitt gitarrspel. Han var oförmögen att älska något annat än sin musik, det gjorde honom också till kanske en av vår tids största jazzgitarrister. I denna tragikomiska 30-talsskildring uppvisar SEAN PENN magnifikt skådespel. Vi får följa Emmet Rays liv och influeras av hans underbara musik, ta del av hans bisarra intressen som att skjuta råttor och titta på tåg, hans drömmar om framgång och hans underliga besatthet av sin idol och konkurrent Django Reinhardt.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag har ingen djupare relation till Woody Allens filmer. Har sett någon enstaka, men aldrig blivit biten på det vis som fångat så många och förvandlat dem till slaviska fans. Någonstans har jag väl känt att jag borde ge honom fler chanser.

"Dur och moll" är en uppdiktad "dokumentär" om en "legendarisk" jazzgitarrist. Tyvärr har Allen valt att använda en del grepp som på senare år upprepats till leda i sk fejk-doumentärer (hur översätter man engelskans utmärkta ord mockumentary till svenska egentligen?). Jag tänker framför allt på hans användande av expertvittnen som kommenterar och introducerar det vi snart ska få se i agerad form. Nu var förmodligen Allen förhållandevis tidig att använda det här greppet, men det spelar trots allt mindre roll. Greppen gör inget gott för berättandet av historien. Resultatet är mest irriterande.

Däremot är de spelade sekvenserna bra och hade klarat sig utmärkt utan den fåniga inramningen (om man bortser från att Allen då tvingats skriva ett vettigt slut på filmen). Jag kan förstå varför Samantha Morton nominerades till en Oscar för bästa kvinnliga biroll som den stumma tvätterskan och Rays flickvän Hattie (däremot är jag mer fundersam över varför Sean Penn nominerades för bästa manliga huvudroll - bra för all del, men inte mer än så, lite för mycket autopilot efter ett tag).

Det stör mig att Allen inte valde att berätta filmen som en rak uppdiktad historia. Då hade jag sannolikt uppskattat "Dur och moll" betydligt mer. Nu satt jag istället och blev småirriterad av att bli avbruten varje gång jag sugits in i filmens värld. Jag erkänner att jag till och med slumrade till ett par gånger.

Det finns inget i filmen som gör den olämplig att se på tåg. Inte ens vid de tillfällen Emmet Ray lockar damer till sitt rum finns bilder som skulle kunna väcka anstöt för ens den känsligaste av tågresenärer.

Trots allt, hyggligt sevärd.

(5/10)