003. "Rushmore"

Rushmore is the story of a gifted, rebellious teenager named Max Fischer (Jason Schwartzman), a 10th grader of elite Rushmore Academy. Editor of the school newspaper, captain or president of innumerable clubs and societies, Max is also one of the worst students in the school, and the threat of expulsion hangs permanently over his head.
Max's world is rocked when he falls for 1st grade teacher Miss Cross (Olivia Williams), and finds himself competing for her affections with his friend, steel tycoon Mr. Blume (Bill Murray), the wealthy father of two of his classmates.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Ovanlig highschoolnördfilm som bjuder på ett av de mest osannolika triangeldraman jag sett på film. Murrays trötte miljonär mot Schwartzmans energiske överliggarämne (och regiunderbarn = självbiografiskt?) i tuppkamp om lågstadilelärarinnan och änkan Williams.

Jag har sett regissören Wes Andersons filmer i rakt omvänd ordning (med reservation för att jag kanske har sett "Bottle Rocket" för många år sedan). Såg "The Royal Tennenbaums" för bara någon vecka sen, så det var väl på något sätt givet att fortsätta bakåt.

Det går inte att komma ifrån att Murray redan här bemästrar rollen som slagen medelålders man (en roll han senare skulle utveckla i "Lost in Translation" och förhoppningsvis tar till nya höjder i "Broken Flowers"). Jag gillar den här buttre Murray. Vem gör inte det?

Men det är ändå Schwartzmans helt flippade high school-elev som är filmens behållning. Tur det. Det är trots allt runt honom allt kretsar. En tragikomisk karaktär som ger ordet besatthet ett nytt ansikte med rejäla ögonbryn, tjocka glasögon och välkammad frisyr. Gotta love him.

Jag vet inte om jag tyckte att "Rushmore" var varken bättre eller sämre än "Royal Tennenbaums" eller "Life Aquatic with Steve Zissou". Alla bjuder på lågmäld humor som i mindre varsamma händer skulle förvandlas till buskis. Nittio sköna minuter som fick mig på gott humör. Fint så.

Helt tågsäker.

(6/10)

002. "Welcome to Collinwood"

"Welcome to Collinwood" - en ovanligt charmlös och fattig förort till Cleveland. Här har ett gäng riktiga losers och amatörtjuvar kläckt en genial plan till en fantastisk kupp ... som inte kan gå annat än helt fel!
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Först. Den här filmen är helt och hållet tågsäker. Inget grovt våld, ingen naken hud.

Filmens tagline är "Five guys. One safe. No brains.". Den uppmärksamme räknar snabbt till åtta guys och en gal på det nordiska omslaget. Att George Clooney skulle spela en liten eller obetydlig roll hade jag räknat ut på förhand (not: det är Clooney och Steven Soderbergh som producerat filmen). Besvikelsen var desto större när Luis Guzman snabbt reducerades till att skrika: "Your mother is a whore!" på repeat innan han lämnar historien i förtid.

Istället blir det upp till Sam Rockwell att styra det här då duktigt läckande skeppet i hamn. Det går så där. Det blir en ganska harmlös klantskallefilm som med lite god vilja skulle kunna placeras tillsammans med "Safe Men" (Rockwell var med där också, typecasting någon?) och "The Big Hit" (utan att vara hälften så charmig som den senare).

Även om filmen är tunn och kliniskt befriad från större överraskningar är den inte direkt outhärdlig. Det är kompetent utfört, framför allt är den fint filmad och flera av bilderna snyggt komponerade. Egentligen vill "Welcome to Collinwood" nog vara en söt och småcharmig romcom med Rockwell och Jennifer Esposito i fokus, men den vågar inte och faller istället in i någon sorts slapstick-humor som i sina sämsta stunder gränsar till "Jönssonligan".

Du varken vinner eller förlorar något på att se den här filmen. Den dödar en timme och tjugo minuter restid. Så mycket mer har den inte att erbjuda.

Som Clooney-knarkare vet jag dessutom att jag kommer att stå där med "Solaris" i korgen ganska snart. Att jag aldrig lär mig.

(4/10)

001. "Frida"

"Frida" är det Oscar-vinnande och gripande filmporträttet av den världsberömda mexikanska konstnären Frida Kahlo och hennes smärtfyllda, kontroversiella och kompromisslösa liv som politisk och konstnärlig revolutionär.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag ska villigt erkänna att jag inte visste särskilt mycket om Frida Kahlos liv innan jag såg den här filmen. Jag visste att hon var från Mexico, kunde placera henne på rätt sida av 1900-talet och jag hade sett några av hennes verk på bild. Där någonstans slutade min förkunskap.

Min tanke att ägna mig åt lättsmält tågvänlig film kom på skam med en gång när jag tog "Frida" som resesällskap.

Jag har svårt för att se på sexscener på tåg (kalla mig känslig). Det känns helt enkelt inte bekvämt när det sitter en okänd människa bredvid och skärmen fylls av guppande rumpor och bröst (nej det hjälper inte om det är marionetter som i "Team America"). Så när det bara fem minuter in hunnits med två, om än ganska snälla, sexscener var jag beredd att stänga av och spara den här filmen till soffan hemma istället.

Tack och lov lät jag den rulla. För det här är en alldeles utmärkt biopic (vad kallar man det på svenska?). Långt bättre än den tillrättalagda och tv-mässiga "Ray", för att ta ett någorlunda aktuellt exempel. Och när det kommer till obekväma sexscener för tågresenärer var det egentligen bara en passage under Kahlos Paris-vistelse som fick mig att se mig omkring i vagnen.

Filmen kretsar kring Kahlos 25-åriga kärleksaffär med konstnären Diego Rivera (kroniskt otrogen). En stormig historia som kraschar ett par gånger och rasar helt minst en.

Jag låter bli att gå in på noggrannare historieskrivning. Jag vet ändå inte hur väl den stämmer med "sanningen" och att redogöra för den här skulle spoliera nöjet för er som inte heller vet än. Samtidigt spelar det mindre roll. Regissören Julie Taymor berättar i en medföljande intervju att de medvetet arbetat med att försöka berätta hisotrien ur Kahlos perspektiv och betonar i samma andetag att verkligheten alltid är subjektiv. De vill berätta historien ur Fridas synvinkel. Det blir heller aldrig någon tvekan om vems parti jag ska ta.

Det är en vacker och färgstark film där inga detaljer lämnats åt slumpen. Så att Oscar-priserna vanns för makeup och musik känns för en gångs skull som något väsentligt. Däremot är jag förvånad över att fotot inte ens nominerades (däremot nominerades Salma Hayek för sin huvudroll utan att vinna. Undrar vem det gick till?).

Om du som jag är lite blödig kanske jag borde varna för att filmen retar tårkanalerna ett par gånger.

Jag är väldigt förtjust i de animerade sekvenser som delar av filmen. Allra särskilt gillar jag den rent Burtonska i början av historien (dessutom anar jag att Quentin Tarantino tittat på den scenen både en och två gånger innan han regisserade "Gravedigger"-avsnittet i CSI).

För att försöka illustrera hur bra jag tyckte att "Frida" var kan jag väl berätta att jag aldrig tidigare tittat på det medföljande bonusmaterialet på en dvd. Här såg jag allt. Om det sen berodde på att jag satt på ett tåg med eluttag och hade en dryg timme till tågbytet låter jag vara osagt. Den PBS-producerade intervjun med Taymor är bäst.

Kanske ingen "In the Mood for Love" eller "När solen står som högst", men ändå en riktigt bra film.

Nu ångrar jag dessutom att vi inte såg utställningen på Tate Modern tidigare i höst.

(8/10)

Programförklaring

Jag åker en hel del tåg längre sträckor. För att slå ihjäl tid ser jag på film. Tänkte testa att köpa filmer ur kategorin 2 för 99 (eller liknande - hittar jag en dvd-film för en 50-lapp eller mindre är den fair game).

Har testat nedladdat, men det är för drygt att hålla på med. Dessutom är svensktextningar på fulkopior ett helvete. Jag klarar inte särskrivningar staplade på hög, det gör mig bara förbannad. 2 för 99 kan jag kasta ner i korgen när jag veckohandlar. Dessutom är jag svag för att skriva utifrån tydliga ramar.

Har inte satt någon form för texterna. Det kan bli korta, det kan bli långa eller så ger det sig med tiden.