006. "Rock'n'Roll High School"

Vince Lombardi High School har ett riktigt ökänt rykte: det är den vildaste, mest rockande skolan i stan! Tills alla skolors skräck dyker upp förstås - Miss Togar. Med järnhand styr hon skolan som ett fängelse. Inga besök, inget lattjo på rasterna och framför allt: ingen rockmusik! Men när Miss Togar konfiskerar biljetterna till årets hetaste konsert med The Ramones får det vara nog.
Med gruppens största fan, Riff Randell, i spetsen reser sig skolans elever till motstånd. Om inte eleverna kan komma till konserten får konserten komma till eleverna. Och när Joey, Dee Dee, Johnny och Marky drar igång första riffet får de skolan att formligen explodera i kampsången
"GABBA GABBA, HEY!"

Lyckligtvis är det ganska ont om relation till filmens verkliga handling i ovanstående textsjok, annars hade faktiskt hela filmen avslöjats från första till sista scen. Jag måste ändå berömma copywritern för någon sorts rekord i historierevisionism. Jag behöver inte ens gissa att personen i fråga inte såg filmen innan texten skrevs.

Det här är en klassisk high school-film. Kanske skulle man kunna kalla det en "Grease" för den första amerikanska punkeran? Även om den inte följer riktigt samma upplägg med rivaliserande elevgäng. Här är det eleverna mot rektorns allierade. Annars finns många av de traditionella ingredienserna med tonårshångel, revolt och relationsproblem med. Trots det finns inga scener som torde väcka anstöt på tåg.

Som helhet är filmen ok. Aldrig tråkig, men egentligen inte heller särskilt engagerande. Det finns en hel del festliga scener och visst handlar det mer om enstaka sketcher än en väl sammanhållen historia (ramverket är att filmens huvudperson vill ge en låt, "Rock'n'Roll High School", till Ramones).

Spelningen med Ramones innehåller fina detaljer som nunnor i publiken (vilket under en interaktionsfilmfestival skulle kunna ge ett tredje användningsområde för en nunnedräkt), en jätteråtta i publikhavet och en fånig extrem närbilds-kamera på Joey under "Pinhead". Andra höjdpunkter under filmen är pappersflygplansscenen och en omotiverad Dee Dee under en rinnande dusch.

Extramaterialet innehåller bland annat det riktiga ljudet från konserten (det som hörs i filmen är ominspelat i studio och följaktligen mindre energirikt) till fina stillbilder i svartvitt och en intervju med Roger Corman av Leonard Maltin. Det är hejdlöst roligt att höra dem prata om filmen som ett mästerverk. Inte utan att jag undrar hur dålig uppföljaren "Rock'n'Roll High School Forever" är (som har Corey Feldman i huvudrollen!).

En extra poäng för att det bjuds så pass mycket Ramones.

(5/10)

005. "George Clinton Parliament Funkadelic The Mothership Connection"

George Clinton struck the mana load with The Mothership Connection. This one was the turning point, alright. Not only did it give Clinton his first gold album and launch P-Funk as damn near a musical genre in its own right, but most important, it provided the impetus for The Mothership tour, which in turn begat The Funkentelkechy vs. the Placebo Sundrome (sic!) "Flashlight" tour, which begat the clones of Dr. Funkenstein tour, which gave rise to the One Nation Under a Groove Antitour-All Barnstorming Black Guerilla Theatre/extravaganzas that make P-Funk seem like a cross between the old Apollo and the circus.

Listen to Clinton's lyrics and you find him playing plenty of roles: hustler, poet, pimp, professor, psychoanalyst, student of politics and sexual manners, carny baker, soulman, swingmeister, bebopper, do-wopper, druggy, subliminal seducer, free spirit. And the band he leads is the best rock band in America.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Konsert på tåg funkar (no pun intended) så där. Det är sjukt jobbigt att inte kunna sjunga med, klappa i händerna eller dansa runt.

Konserten med p-funkcikrusen är inspelad i Houston, Texas under en turné där även Bootsy's Rubber Band och Sly & The Family Stone åkte med (så mycket mer än så vet jag inte, utgåvan saknar helt uppgifter om när, var och vilka). Undrar om det finns mer dokumenterat? Jag skulle kunna betala betydligt mer än en femtilapp för att få se hela kvällen och ett häfte med sköna liner notes. Hur som helst svänger det som satan.

Bildkvalitén är väl ungefär av andra- eller tredjekopiegenerationens VHS. Tämligen bedrövlig alltså. Klippningen är stillsam och kameran ligger ofta kvar på samma person och i samma utsnitt i långt över en halv minut (är det när jag skriver sånt här som det märks att jag jobbat på tv-redaktion i snart ett år?). Jag gillar det. Det är dessutom alltid jag som surar över hetsig klippning på våra redaktionsmöten.

Det finns dessutom en hel del ostiga stillbildslösningar mellan låtarna.

Ändå är det här en fest för ögat. Det är helt enkelt mycket roligare att få se unga funkatörer i blöjor. Att som idag se tjocka funkfarbröder i blöja är på sin höjd mer sött än tufft. Att få se cirkusen i sin fulla prakt på höjden av sin karriär är obetalbart, risig bild tar inte bort den upplevelsen.

Ljudet är däremot mer än ok, även om det hade mått bra av en del putsningar. Odämpade visslingar rakt in i mikrofonen är ungefär lika skönt för trumhinnorna som en rundgång. Att det här dessutom är en show där alla de finaste musikerna i p-funkhistorien står på scenen tillsammans gör inte saken sämre. Visst, det är lite knasigt på ett jobbigt sätt när Bernie Worrel spelar ett solo på sina keyboards och samtidigt verkar befinna sig på en helt annan planet än resten av bandet.

Den ständigt korrekte Fred Wesley har på sig samma kostym som när han spelade i James Browns band. Vilket så klart gör att han sticker ut mest av alla. (Fick hem Wesleys biografi "Hit 'Em Fred" i förra veckan. Ser fram emot att läsa den. Ger förhoppningsvis en bättre bild av vad som egentligen hände än James Browns senaste uppblåsta självbiografi.)

När Bootsy, Sly och deras medmusikanter springer ut på scenen för att delta i festen är det så stort att jag skulle kunna börja gråta av lycka. Så mycket glädje och kärlek på en och samma plats.

Konsertens minst politiskt korrekta textrad: "Woman be my dog and I will be your tree so you can piss on me".

Just det. Jag testade att kolla på dvd:n i energisparläget för dvd-uppspelningen (jag använder Mac OS X, ok). Hittade inställningen av en händelse. Tror banne mig att jag vann lite batteritid på det. Hade den förbrukat batteri som vanligt borde jag ha haft 15-17 procent kvar, nu hade jag 21. Mer tid att skriva text alltså. Bra. Dessutom, inställningen "Längsta batteritid" när man skriver är ett måste.

Fan vad IT att blogga från tåget.
Jävla SJ att vara försenat.

(7/10)