009. "Constantine"

Som demonjägaren John Constantine ser vi Keanu Reeves från bl a Matrix, när han bekämpar nya utomvärldsliga fiender i den här spektakulära övernaturliga thrillern baserad på DC Comics/ Vertigos tecknade serie Hellblazer. Det hela utspelar sig i änglarnas stad Los Angeles där andevärldens gränser har överträtts och hela helvetet släppts löst. Beväpnad med ett skjutvapen tillverkat av ett krucifix och assisterad av en orädd polis (Rachel Weisz) är han en andekrigare som gått till krig för att försvara världen mot den slutliga undergången. Var glad om han står på din sida!
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag blev minst sagt lite förvånad när jag hittade den här filmen i en bråte med 2 för 99-filmer på Obs! Bergvik (i Värmland heter Coop Forum fortfarande Obs!). Jag misstänker så klart att det är nån som bytt prislappar. Det var hur som helst inte i Musikservices serie (som är den mest spridda) utan i Plays, så det är ju möjligt att Play köpt in på tok för många och vill bli av med dem.

Jag gillar sånt här. Serietidningsfilmer. Även om utmaningen att hitta dem blivit mindre sen Hollywood började slå mynt av genren på allvar. Nu handlar det inte om en vart tredje år. Nu kommer snarare en var tredje vecka. Men jag klagar inte (även om det kommit en hel del som är riktigt risigt, men jag är ok med det också).

Med tanke på vad den här filmen handlar om - en hård snubbe som går runt och skickar tillbaka demoner till helvetet med en rejäl puffra - är den förvånansvärt oblodig. Så pass att jag nästan är lite förvånad över att den stämplats som barnförbjuden (nääää, egentligen inte). Just idag när jag satt i första klass pga två timmars försening kändes det dessutom extra rätt med lite demonslakt (oavsett om någon skulle råka se). Jag säger alltså att den är tågsäker, men känner du dig lite känslig för kladd, blod och slem ska du kanske välja en annan film (den betydligt sämre "Fantastic Four" till exempel, den är nästan Disney).

För er som minns "Spawn" och skälver lite vid tanken på en filmatisering av "Hellblazer" kan jag skicka några lugnande ord. Helvetet ser förbannat mycket bättre ut här. Är det något som kan få oss serietidningsfilmsälskare att tveka är det annars just scener som kräver mycket eld. Fram tills nyligen har det varit stört omöjligt för filmfabrikerna att få till, ursäkta uttrycket, trovärdiga helvetesscener. Här tycker jag faktiskt att det funkar.

Jag inser att jag förmodligen borde läsa en "The Bible Cliff Notes" eller liknande för att inte missa för många referenser. För religionstudenten är det här förmodligen en färgglad godispåse. Visst, jag tar en del men missar säkert lite väl mycket (John Constantine - JC - Jesus Christ - ja jag fattar, men är å andra sidan inte lika nere med Gabriel).

Hur väl filmen följer serien kan jag inte heller uttala mig om. Det är minst tio år sedan jag senast läste Hellblazer och mer än så sedan jag gjorde det regelbundet i "Inferno". Men jag slås av hur friskt Jonsson/Petersén lånade ur samma källor när de skrev rollspelet "Kult".

Det jag däremot kan säga är att det här är en riktigt juste serietidningsfilm som levererar en hel del bildlösningar som känns som serierutor (det är med andra ord späckat av snygga kompositioner som påminner om stillbilder). Men mest av allt är det ljudet som knockar mig. Sjukt snyggt.

Dessutom är det fantastiskt roligt att se läbbige Gavin Rossdale i en passande slemmig och ondsint roll som Balthazar. Kan jag skylla den äckliga semi-grungen som dyker upp i en scen på honom? Antagligen.

Sen hoppas jag på en uppföljare så att Peter Stormare får komma tillbaka i sin roll. Den är så liten, men ack så viktig, här att jag inte tänker säga mer om den nu.

Jag var tvungen att lägga till en sak. Hur tufft (på ett ostigt sätt) är det inte att Keanu går runt och levererar repliken: "I'm Constantine, John Constantine. Asshole." innan han skickar demonerna till helvetet? Förmodligen tänkte inte manusförfattaren/dialogskrivaren på det, men för mig blir det en dubbelintertextualitet som förutom den uppenbara Bond-passningen även knyter bakåt till Dolph Lundgren i "Dark Angel" (eller "I Come in Peace" som den heter i USA).

(7/10)

008. "Starshaped"

Three years of candid camera on the road with Blur, from Reading 1001 through the dark ages of the EEC in 1992 and then on to Modern Life. This 63 minute tour film features live footage including scenes from Glastonbury 1992, the Heineken Music Festival 1994 in Nottingham, and festivals in Germany Denmark and Sweden.

Starshaped has been digitally remastered and now includes footage from two live shows - The Princess Charlotte pub in Leicester, just after they were signed; and a 1991 show at the Kilburn National in London.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag hittade den här dokumentären på Ginza för 49 spänn och eftersom jag nyss hade läst NME:s årssammanställning där den placerades på listan över årets tio viktigaste musik-dvd:er slog jag till. Även om den rent tekniskt inte är en 2 för 99.

Jag hittade inte till Blur på allvar förrän "Park Life" släpptes, men det här är historien om åren strax innan Europa-väldet. Om livet efter succédebuten.

Ganska tidigt i filmen återberättas frågan: "what was it like being in Blur last year?". Ingen av de fyra medlemmarna vill svara. Jag börjar omedelbart hoppas att filmen ska svara istället. Och det kanske den gör på något vis.

Vi får följa bandet på en kaotisk resa genom rockfestivalernas Europa. Vi får glimtar och ögonblick, summariskt och fyllt av luckor. Precis som livet på festival. Jag känner igen någon miljö från Roskildes backstage-område och jag inbillar mig att bilderna från Hultsfred kommer från klassiska Sahara-tältet (kan det stämma, spelade de alltså där också?).

Rent instinktivt tyckte jag att filmen var så där. Men ju mer jag tänker på den medan jag skriver den här texten desto mer gillar jag den. Livet på festival är trots allt just så där - lite tråkigt och fragmentariskt med intensiva stunder av lyckorus. För ett turnérande band måste det så klart vara ännu intensivare och ännu långtråkigare än för oss som besöker dem.

Jag får den där jävliga känslan av dagen efter. Jag känner den där långtråkigheten som brukar infinna sig runt tretiden på eftermiddagen. Jag får den intensiva glädjen i konsertögonblicket. Och det är banne mig inte illa jobbat på 63 minuter (nej jag kollade inte igenom de båda gamla konsertupptagningarna hela vägen igenom).

Frågan är hur smart det är att se den här filmen som uppladdning inför en ny festivalsäsong?

Om det här var en av fjolårets bästa musik-dvd:er finns det ändå en hel del kvar att jobba på. Eller så är det helt enkelt så att musikjournalistiken inte flyttat till dvd-skivan på allvar än.

Varför lär jag mig aldrig vad den fjärde Blur:en heter? Trummisen alltså.

Det finns inget material i filmen som skulle kunna ställa till problem på tåg. Men det var det väl ändå ingen som trodde om Blur?

(6/10)

007. "Little Big Man"

I detta gripande epos, som växlar mellankomedi och drama, gör Dustin Hoffman ett "mästerilgt porträtt" (Hollywood Reporter) som den 121-årige enda överlevande efter slaget vid Little Big Horn. Han berättar sin fascinerande livshistoria om cheyennerna som adopterade honom, sina äktenskap och sin vänskap med Wild Bill Hickok. Hans osannolika berättelser tyder på att han mycket väl skulle kunna vara en av de största lögnare, som någonsin satt sin fot i vilda västern. I birollerna syns bland andra Oscar-vinnaren Faye Dunaway, Chief Dan George, Martin Balsam och Richard Mulligan.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag vet ärligt talat inte hur lämpade den här filmen är för tågresor egentligen. Kanske är jag blödig, men det är en hiskelig massa slaktande av kvinnor och barn. Må så vara att det sker med det tidiga 70-talets klatschiga rödfärg som blod, men ändå. Dessutom finns det en scen med Faye Dunaway som fallen blomma (eller hur det nu utrrycktes i filmen) som balanserar på gränsen till tågsäker och en scen med, hur var det Farfar uttryckte det, frejdigt kopulerande med tre eller fyra fruar i en tipi som balanserar på samma gräns (även om det naknaste är Dustin Hoffmans rumpa).

Och även om det visst finns inslag av varm komedi i historien är det inte de scenerna som stannar kvar hos mig. Det är den språnggalne General Custer och den vita mannens obarmhärtiga slakt av indianer som naglar sig fast. Det är inte någon munter historia direkt.

Rar... Pfft!

Filmen är dessutom lite väl lååååååång(sam). Vilket på sätt och vis inte är så konstigt eftersom den inte vet på vilket ben den ska stå, komedins eller dramats. Jag vet ärligt inte vad jag tycker om den. Den är inte dålig, men jag irriterar mig på veligheten. Jag vet inte vilket som är värst. Att filmen inte vågar berätta den grymma historien om slaget vid Little Big Horn eller att den inte litar på sin kraft som relationskomedi (hade den valt den senare vägen hade den för all del riskerat att bli läskigt fördomsfull emellanåt).

Sen är det ju det här med Dustin Hoffman, är han så bra egentligen? Vad är hans claim to fame egentligen?

(5/10)