013. "The Daltons"

Pang, Pang, Lucky Luke!

Västernhjälten Lucky Luke och Bröderna Dalton är tillbaka i en fransk färgsprakande spelfilm fullpackad med specialeffekter.

Äventyren börjar när de fyra otursförföljda bröderna vill glädja farmor Dalton genom att sluta plundra speceriaffärer.... och börja råna banker istället! För att förbättra sina odds är de ute efter den mexikanska banditeten El Tarlos magiska sombrero som beskyddar sin ägare. Men livet i Vilda Västern är inte lätt för ett gäng banditer, och Lucky Luke och hans trptjänare Jolly Jumper och Ratata är dem hack i häl. I rollen som Lucky Luke ser vi Til Schweiger ("King Arthur" och "Lara Croft Tomb Raider").
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag har redan förklarat att jag har en svaghet för filmer baserade på serietidningar va? Det här måste vara en av de mer oväntade i genren. Redan första gången jag såg det färgsprakande omslaget i matvarubutiken visste jag att filmen skulle bli min förr eller senare.

Jag ska villigt erkänna att jag inte har någon djupare relation till fransk humor. Har inte ens sett "Visitörerna", men något säger mig ändå att den skulle kunna vara i samma skola som den här. Lite fransk slapstick-buskis liksom.

Och något annat var väl inte att vänta egentligen.

Om italiensk västern är spagettivästern, vad är då fransk? Grodlårsvästern?

Historien är en kavalkad av gamla välbekanta bifigurer ur Lucky Luke-albumen (även om jag inte kan minnas just El Taro, det är trots allt sisådär tjugo år sen jag läste dem). Men elixir-försäljaren minns jag och Ma Dalton (som blivit farmor på baksidan, trots att Lucky Luke kallar henne just mamma Dalton i filmen - vilket som är mest rätt minns jag däremot inte heller). Sen hade jag så klart tyckt att det vore roligt om Ratata fått spela en mer framträdande roll.

Jag gillar att färgerna i filmen är så galet överdrivna. Det ger känslan av seriealbum. Att jag sen inte kan påminna mig att det var en fullt lika överstyrd färgskala i albumen är en annan diskussion. Kalla det konstnärlig frihet. Hur som helst funkar det.

Filmen är också en orgie i fåniga ljud och extrema närbilder ur störda vinklar. Stora delar av filmen funkar därför säkert utmärkt även för barn som inte kan läsa eller förstå franska. Minspels- och snubbelhumor kräver inga ord.

Rent estetiskt är det de europeiska humorseriernas svar på "Sin City".

Nu är jag å andra inget större fan av buskis, men kom ändå på mig själv med att dra på smilbanden mer än ett par gånger, Det kan till och med ha hänt att jag fnissade lite för mig själv i tågvagnen. Å andra sidan slumrade jag till under fem-tio minuter också, så det jämnar kanske ut sig.

Ibland behöver man se en film som inte tar sig själv på allvar över huvud taget och inte drar sig för att överdriva. Att det sen blev en mental nostalgitripp till mellanstadieårens besök på Degerfors bibliotek är värt en extra siffra i slutbetyget.

Och jag ser hellre om den här än "Fantastic Four" eller den rent miserabla "The League".

(5/10)

012. "Refused Are Fucking Dead"

In 1997 Refused wrote and recorded their farewell record, the seminal "The shape of punk to come", hailed by many as an undisputed masterpiece of the punkrock genre.

Years of intensive touring were finally paying off some and yet within the band there brooded a feeling of bitter fatigue.

Weary and tired Refused dutifully put on a series of uninspired performances, grinding what little energy they still possessed down to nothing.

When the police officers finally forced thier way throught the crowd at their very last show, with the intention to shut it down, it seemed a fitting end to a story of revlutionary romanticism and merry rebellion.

However, the bandmembers felt liberated as well as conflicted by the intervention, far from the defiant emotions of their audience.

In this undaunted documentary, Refused guitarist Kristofer Steen retraces the steps of how punkrock's brave new sound forged it's way through the swamps and swill on their last campaign in Europe and America, rushing like mad doogs to meet with their inevitable doom.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

De första rapporterna om den här dokumentären jag läste var att det inte blivit mer än pretentiöst dravel av de år av arbete Kristofer Steen lagt ner på att försöka berätta historien om Refuseds nedgång och fall. När jag träffat någon från skivbolaget som berättat om den har de försökt förbereda mig på att jag skulle få något jag inte väntat mig. Som om den här filmen inte skulle behöva tas emot med någon sorts öm försiktighet.

Vad är det frågan om egentligen?

Det här är en smått briljant musikdokumentär. Pretentiös? Tja, kanske. Men sen när var Refused inte pretentiösa? Ska jag ha några invändningar handlar det snarare om detaljer som att jag aldrig fick grepp om vem den amerikanske berättarrösten tillhörde, att filmen är 37 minuter kort och att Steen själv aldrig delar med sig av hur han upplevde uppbrottet.

Det är å andra sidan oerhört starkt när David Sandström, Dennis Lyxzén och Jon Brännström riktar sig direkt till Steen bakom kameran och berättar hur de upplevde honom under de sista ögonblicken av den sista USA-turnén. Det finns gott om gåshudsögonblick i filmen och då inte bara under de starka liveversionerna av "New Noise" och "Rather Be Dead" med flera från upptagningen från P3 Popstad.

Fokus i filmen blir på något vis den symbiotiska vänskapen mellan Sandström och Lyxzén. Hur de växte upp näst intill som bröder och levde av varandras energier och hur det till slut imploderar.

Filmen gör tydligt varför det under en period efter splittringen blev lite av tre mot en (tre i Text, en i TINC). Lyxzén var beredd att fortsätta utan Brännström när han ville åka hem från USA efter bara några få spelningar, det var ingen av de andra. När de andra sa att de kanske ville försöka igen efter att de kommit hem och vilat var det Lyxzén som sa: "då får det vara". Mitt i all oenighet blev de fullständigt överens om att lägga av för gott.

Utöver dokumentären får vi videorna till "New Noise" och "Rather Be Dead" (men visst finns det fler, jag vill minnas "Pump the Brakes" till exempel, vad hände med dem?). Det bjuds också på liveversioner av nästan alla låtarna från "The Shape of Punk to Come" i mer eller mindre usla hemvideoupptagningar (nej, jag har inte orkat kolla igenom dem än ljudet är för bedrövligt).

Det finns inget i filmen som skulle kunna väcka anstöt på tåg.

Fotnot. Jag inser att den här filmen antagligen inte kostar 50 spänn eller mindre när den släpps, men jag har å andra sidan inte betalat för den och det är jag som bestämmer reglerna här. Dessutom behövde jag skriva ner mina första intryck för en ny text senare i veckan.

Det verkar det som om någon lycklig tågresenär kommer att kunna få med sig den här trevliga dokumentären hem. Mitt ex blev nämligen kvar på tåget som fortsatte mot Stockholm när jag bytte i Katrineholm.

Kom ihåg att det aldrig finns el i X2000:s vagn nummer fem. Nu har jag inte batteri att se en film till. Vad hände med el i alla vagnar? Minst två timmars försening igen. Snyggt.

(8/10)

011. "The Machinist"

Han har inte kunnat sova på ett år. Hans vikt har krupit under 60 strecket. (sic!) Hans hud är nästan genomskinlig. Hans ögon är som glödande kratrar i hans döda ansikte.

Varför konspirerar sig hans arbetskollegor hotfullt mot honom? Vem är den okända mannen som förföljer honom? Vem sätter upp de mystiska lapparna på hans kylskåp?
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

I serien kassa texter på baksidor av dvd-utgåvor presenterar jag: Maskinisten!

Okej för särskrivningen. Den är nästan ok (nej det är den så klart inte, men den är ändå förhållandevis försumbar). Jag vill istället att ni fäster blickarna på första meningen i andra stycket. Vad är det frågan om? Hur kass svenska får man använda? Vem anställer de här klåparna? Min hjärna snurrar.

Och det ger mig en fin P3-övergång. För det här är en film om en snurrande hjärna vill jag lova. En tvättäkta psyko-thriller. Och en riktigt hygglig sådan dessutom. Inget mästerverk kanske, men en klart sevärd rulle.

Christian Bale är riktigt obehaglig i huvudrollen (på ett positivt sätt, inte på det tråkiga sättet som i "American Psycho" där musiken fick göra jobbet åt honom). Det är inte utan att jag undrar hur mycket stryk hans kropp tog av att vara så sjukligt tunn. Kontrasten mellan en normalgödd Bale och den skugga han är i större delen av filmen är stark. Offra sig för konsten någon?

Det är dessutom lite roligt att Bale är så lik Tom Cruise (det är inte första gången jag tänker den tanken). Han låter dessutom som ärke-scientologen ibland. Särskilt när han levererar lite vasst flörtiga repliker till damerna.

Filmen är riktigt snyggt fotad. Särskilt bilderna från och utanför verkstaden. Svart och skitigt.

Som tågfilm funkar den så där. Det är en obehaglig film och det finns både nakna bröst och några äckliga blodsekvenser att se upp med för den känslige. Fast det var aldrig värre än att jag stod ut med dem.

Filmen ställer väl egentligen inga större frågor och är mer imponerande som hantverk än något annat. Bales skådespel, fotot och ljudet hör till höjdpunkterna. (Noterar hur juste det är att se på film med lurar. Särskilt lågmälda rullar som den här.)

Jag är också lite fascinerad av att filmen, med tanke på all uppmärksamhet i samband med biorundan och den fina kritiken, verkar ha gått direkt till 2 för 99-kategorin. Den här utgåvan innehåller dessutom gott om extramaterial, så det är ingen snålversion. Märkligt, men inte mig emot.

En gång till: "Varför konspirerar sig hans arbetskollegor hotfullt mot honom?". Jösses. Dålig på så många nivåer att jag borde bli mållös.

(Allra allra sist undrar jag varför någon längre bak i vagnen pumpar "Gangsta's Paradise" i lurarna om och om igen på tinnitus-nivå? Jag ser ingen Mats Tolander i närheten.)

(6/10)