015. "King of New York"

Hatisk och hämndlysten återvänder Frank White (Christopher Walken) till slummen i Bronx efter ett mångårigt fängelsestraff. Nu samlar han ihop sitt gamla gäng för att återta makten över knarkvärlden.
Men New Yorks gator har blivit mycket hårdare sedan Frank sist beträdde dem. Det är inte längre några småhandalre han har att tampas mot. Nu tvingas han utmana såväl den columbianska maffian som den italienska och den kinesiska. Samtidig som polisen mobiliserar en ny styrka enbart till för att stoppa honom.
Frank måste gå en lång och blodig väg för att återigen bli kungen av New York.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Kategorin 3 för 99 är äntligen att räkna med i butikerna. Många av de filmer som tidigare sålts ii prisklassen 2 för 99 har flyttats ner (som tex "Collinwood" och "Rushmore" som jag skrivit om tidigare). Jag hittade ett par jag varit på väg att köpa tidigare och den här blev filmen som fick fylla ut köpet.

Jag borde kanske ha fattat att den inte skulle vara särskilt tågsäker. Det är en hel del naket och ännu mera våld. Så fundera lite över vem du sitter bredvid innan du väljer den här som resesällskap.

Abel Ferrara som regisserat har tidigare legat bakom den röriga "Den korrumperade snuten". Jag vet att Ferrara har många fans, men jag hör tydligen inte till den skaran. Av de två filmer jag sett av honom nu är jag inte särskilt imponerad av någon.

Det är en imponerande samling skådisar som passerar genom filmen, men det hjälper så klart inte om det enda de gör är att spela över och leverera fåniga karikatyrer (Laurence Fishburne är värst). Bortsett från Walkens instas i huvudrollen är skådespelet överlag svagt, ibland på gränsen till pinsamt. David Caruso gör en hyfsad prestation. Skådespelaren som gör den äldre av de tre polisrollerna får också godkänt (nej jag kan inte komma på vad han heter, men jag känner igen honom väl [kollade upp honom på imdb.com och det visade sig vara Victor Argo).

Jag vet inte om det är Carusos fel, men det vilar en känsla av snutserie för TV över filmen. Problemet är att det finns så många välskrivna snut-TV-serier idag att "King of New York" känns lite lam.

Resan från start till mål går längs en rät och givet eskalernade våldslinje. Det görs någon sorts antydan till samhällskritik i Frank Whites funderingar runt en allt råare maffiavärld (idén om gentlemannagangstern). Men när det görs ett försök att göra en god sida genom ett engagemang i att samla in pengar till ett nedläggningshotat sjukhus till drivkraften i hans handlande känns det aldrig särskilt trovärdigt eller karaktärstroget. Det förvandlas mest till ett innehållslöst sidospår.

Historien om brottslingen som kommer tillbaka till gatorna efter lång tid i fängelse och tycker att det var bättre förr är en historia som berättats bättre mer än en gång.

Se den om du gillar Christopher Walken, annars kan det gott kvitta.

(4/10)

014. "Timmarna"

Detta är berättelsen om tre kvinnor i tre tidsperioder, vars öden drivs framåt och länkas samman av samma längtan, samma rädsla och samma litterära verk.

Den första är Virginia Woolf, som 1923 i en förort till London ger liv åt romanfiguren Clarissa Dalloway i sin blivande succéroman "Mrs. Dalloway".

Den andra är Laura Brown, en hemmafru i Los Angeles 1949, som läser romanen och påverkas så starkt av den att hon påbörjar en förödande omvärdering av sitt liv.

Den tredje är Clarissa Vaughn, en modern version av Mrs. Dalloway i nutidens New York. Hon förbereder en fest för sin vän Richard, en poet döende i aids som en gång var hennes livs kärlek.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Den här filmen har varit med mig på fler resor än någon annan. Jag har alltid valt att se något annat. Varför då?

Efter att ha sett den nästran påfrestande meningslösa nyinspelningen av "King Kong" igår var det en rejäl befrielse att se en film som ville något lite mer idag.

Jag kan inte påstå att jag riktigt smält filmen nu när jag skriver det här. Jag kan bara konstatera att jag njöt av de nästan två timmarna.

Det börjar med slutet och fortsätter med tre resor på väg mot någon sorts sammanbrott (mer bildligt än bosktavligt). Det är snyggt sammanflätade historier om livskriser, psykbryt och stilla känslostormar. Två timmar av elände, stiltje och ifrågasättande som lämnar mig med en känsla av värme, hopp och livsglädje. Ibland måste man bryta ihop, bryta upp och lämna skiten bakom sig för att komma vidare.

"I chose life."

Jag gör inte mer just nu än att konstatera att det är en riktigt bra film.

Jag kände inte ens igen Nicole Kidman i rollen som Virginia Woolf. Fast hur Oscar-juryn gjorde för att plocka ut henne som huvudroll och inte Meryl Streep eller Julianne Moore kan man onekligen fråga sig. Funkar det som Grammis att filmbolagen själva nominerar till olika kategorier? Eller var alla tre nominerade? Det borde de ha varit.

Det är roligt att Allison Janney (kanske mest känd som C.J. Cregg i "Vita Huset") dyker upp i en ganska stor biroll (dessutom dyker Claire Danes som jag minns för rollen som Julia i Baz Luhrmanns "Romeo + Juliet" upp i samma historia, den med Meryl Streep som Clarissa Vaughn).

Det finns inget som borde väcka någon som helst anstöt bland medresenärer här.

Jag måste komma ihåg att mejla SJ:s hittegodsavdelning igen om "Refused Are Fucking Dead" och SJ:s kundservice om varför jag inte fått tillbaka pengarna för de senaste förseningarna (jag har tre resor som varit över två timmar försenade, men jag har bara skickat in två på grund av bortslarvade biljetter).

Idag verkar jag bara bli en dryg kvart sen. Otroligt.

Dessutom har jag tömt lagret med filmer nu och kan gå och köpa två nya. Om jag inte ska räkna några av de filmer jag har som finns i kategorin 2 för 99 som jag fått i present innan jag startade det här projektet, men det ska väl inte vara nödvändigt?

(8/10)