019. "The Isley Brothers - Summer Breeze Greatest Hits Live"

Over the course of nearly a half-century of performing, The Isley Brothers have gone from gritty R&B to soul to blistering funk. Now, for the first time ever, all the magic that is The Isley Brothers is captured in this stunning video with 5.1 surround sound!

Spearheaded by Ron Isley's smooth vocals and Ernie Isley's hard-edged guitar leads, the brothers burn up the stage, cruising through such standards as "It's Your Thing", "Who's That Lady", "Twist and Shout" and of course the classic "Shout".

Also included are candid interviews with both Ron and Ernie, describing the long history of the band and its success, stories behind the songwriting, and other insights into a band that has long influenced audiences and musicians alike.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Ernie & Ron i en inspelning tillsammans med ett stabilt, men måttligt engagerat, kompband och fyra mer eller mindre avklädda danserskor framför sittande publik. Det blir så där lagom upphetsande. Att de har låtskatt att ösa ur råder det för all del inga tvivel om. Fokus ligger på de allra mest välkända låtarna i den mjukare delen av sångboken. Inte särskilt mycket Motown-stomp med andra ord. Och det är väl för all del ok. Ron har alltid gjort sig bäst som sängkammarsångare.

Problemet är bara att Ron inte är i direkt fysisk topptrim. Han fixar inte riktigt att ta och hålla ut de där karaktäristiska höga tonerna och lite för ofta blir han flåsig. Körtjejerna får dra ett tungt lass. Men ärligt talat, borde de inte ha haft två snubbar som la körerna istället? Hade inte det passat låtarna bättre? Jo, jag skulle tro det.

Öppningen är en passning till hiphopen och de många samplarna. Allt börjar med att han lånar tillbaka från Notorious B.I.G. med att komma in mässandes frasen "I like it when you call me big poppa" för att gå över i "Between the Sheets". Som andra låt följer "Footsteps" som Ice Cube lånade gitarrslingan ur till "It Was a Good Day".

Trots det väljer de att inte ta med en enda låt från det utmärkta albumet "Body Kiss", men att däremot göra R. Kellys "Down Low". Märkligt, även om just tolkningen av "Down Low", som övergår i "Contagious", blir konsertens höjdpunkt. Det är inte utan att jag undrar när konserten spelades in (dvd:n är copyright-märkt med 2005).

Produktionen är enligt formulär 1A med kameror på kranar som sveper fram och tillbaka över scen och publik och några fasta som gärna zoomar in och ut. Ni känner igen det från varenda tv-gala och det är som vanligt inte särskilt spännande att titta på i en timme. Till en början används lite ostiga rundade splitscreens, men det verkar som om redigeraren också tröttnar på det efter ett par låtar och övergår till mjuka övertoningar istället (splitscreenen återkommer så klart när redigeraren tröttnat på övertoningar).

Intervjuerna är påfrestande trist producerade, inspelade från någon hylla i den småstimmiga lokalen samtidigt som ljusriggen testas i bakgrunden. Ernie är betydligt mer vältalig än Ron som ofast svarar i korta meningar.

Det vore synd att skriva att det här är dåligt. Det är det så klart inte. Men det är aldrig mer än kompetent och lite gubbigt. Det är klart att jag hade gillat det mer om jag varit där, men så här från dvd håller det faktiskt inte riktigt.

(4/10)

018. "The Million Dollar Hotel"

De inneboende på Million Dollar Hotels (sic!) blir alla misstänkta när pundaren Izzy dör efter att ha ramlat ner från taket. Izzys pappa är stenrik, så kan Izzy ha blivit knuffad?
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag hade förträngt att det var Wim Wenders som regisserat den här inte särskilt regelrätta whodunnit-filmen. Att Bono skrivit manus tillsammans med någon annan och stora delar av musiken stod alltid i vägen. Trots att jag läst eller hört något som gjort mig nyfiken. Allt ont Bono gjort i musiken har han sonat mångfalt genom sitt engagemang för andra. Kanske borde jag hylla honom oftare för det och inte låta större delen av U2-katalogen ligga honom i fatet?

"The Million Dollar Hotel" är en snyggt berättad historia om ett mord bland de som bor lite utanför samhället i USA. Ett mord som som lika gärna skulle kunna vara ett självmord. En död som inte skulle ha uppmärksammats över huvud taget om det inte vore för att den dödes far var en rik man.

Det är ingen banbrytande story direkt.

Och visst skulle man kunna kritisera persongalleriet för att vara sökt eller överdrivet, men det stör mig inte. Jag gillar Peter Stormares freak som tror sig vara den okände medlemmen i The Beatles. Jag gillar att Jimmy Smits spelar galen indian och jag gillar Mel Gibsons skruvade FBI-agent. men det plockas få enkla poänger och det som skulle kunnat bli en fars blir istället en mer lågmäld och varm historia om kärlek.

Bra jobbat.

(7/10)

017. "Kiss My A**"

Upplev Kiss med oss genom våra ögon. Vi har plockat fram filminspelningar av 13 klassiska livekonserter! Se och hör oss under en repitition 1977... lyssna sedan när vi tar med dig bakom scenen för nya intervjuer och tittar på glimtar av opublicerade bilder från 70-talet av Kiss utan smink!! Ta även en titt på hur vi gjprde "KISStory," den ultimata 5 kilo tunga och mer än 400 sidor långa boken. Häng sedan med på och titta på Anthrax och Gin Blossoms i studion under inspelningen av spår till hyllningsskivan "Kiss My Ass." Vi vet att du inte vill missa de här 90 minuterna.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Jag hittade den här på Ginza för 29 kronor. Som, gissar jag, så många andra har jag alltid trott att det här skulle vara en samling med videor till coverversionerna från skivan med samma namn. Istället är det en utveckling av tacket till Ace Frehley och Peter Criss på insidan av cd-asken.

För det är väl så här i efterhand ingen tvekan om att den här dvd:ns främsta syfte var att säga "kom tillbaka" till Ace och Peter?

Jämfört med den tidigare dvd:n jag har som samlar två gamla vhs:er ("Konfidental" och "X-treme Close-Up") är den här långt bättre. De lider båda av att vara barn av 80-talet med allt vad det innebär. Låt oss bara konstatera att de inte är särskilt PK i bilden av kvinnor under 80-talet. Dessutom vill jag minnas att de flesta liveversionerna som finns med i de båda dokumentärerna inte är i fullängdsformat.

Visst, lite trist är det att en hel del av gamla reklamspotarna från 70-talet upprepas här, men jag köper det. Det gör trots allt att den här räcker riktigt långt för den som inte måste ha allt.

Fokus ligger hårt på det sminkade 70-talet och Ace och Peter får nästan lika mycket utrymme som Gene Simmons och Paul Stanley. Det osminkade 80-talet berörs knappt. "Snälla Ace och Peter, kom tillbaka." Budskapet kunde inte vara tydligare. Frågan är hur det kändes för Eric Singer och Bruce Kulick att se den färdiga versionen?

De ganska risiga intervjubitarna mellan liveupptagningarna och inslagen från tv-shower runt om i världen ger tyvärr produktionen något av en lågbudgetstämpel. Det är synd, för mycket av det övriga känns riktigt välutvalt. Min favorit är det psykedeliskt bildproducerade framträdandet med "I Love It Loud" från italienska RAI.

Passagerna med Anthrax och Gin Blossoms förstår jag inte poängen med alls. Förutom som reklam för hyllningsskivan då. Jag hade lika gärna varit utan dem nu när fokus ändå ligger någon helt annan stans.

(6/10)

016. "Heathers"

Välkommen till Westburg High. I den här skolan regerar tre skönhetsdrottningar som alla bär samma namn: Heather C, Heather M och Heather D. De har makten, utseendet och pengarna att göra precis vad de vill. Men deras tid på tronen har förvandlat skolkompisarnas liv till ett rent helvete. Inklusive gruppens aspirant, Veronica, som börjar tröttna på Heathers terror. Tillsammans med sin kille, den unge rebellen Jason Dean, smider hon en djävulsk plan. De tänker låta Heather-flickorna smaka på sin egen medicin - och den har klart ruggiga bieffekter.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

När den här filmen dök upp i slutet av 80-talet hyllades den som hysteriskt rolig och som en av de bästa svarta high school-filmerna någonsin (allt enligt baksidan). Titeln har legat och gnagt i någon vrå i min hjärna och eftersom jag gillar fenomenet high school-rullar och Christian Slater trodde jag att den skulle funka. Trots att high school-rullar inte alltid är särskilt tågsäkra (just det behöver ingen oroa sig för i det här fallet).

Uppenbarligen åldras svart humor fort och hårt.
Eller så var aldrig det här en särskilt bra film.
Eller så gillar jag inte humor.
Eller så är jag inte målgruppen längre.
Eller så...

Äh. Har du inte sett den behöver du inte se den. Har du sett den behöver du inte se om den. Även om du gillade den då. Det är en ganska seg och kass rulle. Christian Slater går på autopilot och levererar inte. Winona Ryder, vad är poängen med henne egentligen? När det roligaste är Shannen Dohertys förvandling från hunsade Heather till Heather Mega Bitch fattar väl vem som helst att det här är slöseri med tid?

(2/10)

015. "King of New York"

Hatisk och hämndlysten återvänder Frank White (Christopher Walken) till slummen i Bronx efter ett mångårigt fängelsestraff. Nu samlar han ihop sitt gamla gäng för att återta makten över knarkvärlden.
Men New Yorks gator har blivit mycket hårdare sedan Frank sist beträdde dem. Det är inte längre några småhandalre han har att tampas mot. Nu tvingas han utmana såväl den columbianska maffian som den italienska och den kinesiska. Samtidig som polisen mobiliserar en ny styrka enbart till för att stoppa honom.
Frank måste gå en lång och blodig väg för att återigen bli kungen av New York.
- Text från baksidan av dvd-utgåvan

Kategorin 3 för 99 är äntligen att räkna med i butikerna. Många av de filmer som tidigare sålts ii prisklassen 2 för 99 har flyttats ner (som tex "Collinwood" och "Rushmore" som jag skrivit om tidigare). Jag hittade ett par jag varit på väg att köpa tidigare och den här blev filmen som fick fylla ut köpet.

Jag borde kanske ha fattat att den inte skulle vara särskilt tågsäker. Det är en hel del naket och ännu mera våld. Så fundera lite över vem du sitter bredvid innan du väljer den här som resesällskap.

Abel Ferrara som regisserat har tidigare legat bakom den röriga "Den korrumperade snuten". Jag vet att Ferrara har många fans, men jag hör tydligen inte till den skaran. Av de två filmer jag sett av honom nu är jag inte särskilt imponerad av någon.

Det är en imponerande samling skådisar som passerar genom filmen, men det hjälper så klart inte om det enda de gör är att spela över och leverera fåniga karikatyrer (Laurence Fishburne är värst). Bortsett från Walkens instas i huvudrollen är skådespelet överlag svagt, ibland på gränsen till pinsamt. David Caruso gör en hyfsad prestation. Skådespelaren som gör den äldre av de tre polisrollerna får också godkänt (nej jag kan inte komma på vad han heter, men jag känner igen honom väl [kollade upp honom på imdb.com och det visade sig vara Victor Argo).

Jag vet inte om det är Carusos fel, men det vilar en känsla av snutserie för TV över filmen. Problemet är att det finns så många välskrivna snut-TV-serier idag att "King of New York" känns lite lam.

Resan från start till mål går längs en rät och givet eskalernade våldslinje. Det görs någon sorts antydan till samhällskritik i Frank Whites funderingar runt en allt råare maffiavärld (idén om gentlemannagangstern). Men när det görs ett försök att göra en god sida genom ett engagemang i att samla in pengar till ett nedläggningshotat sjukhus till drivkraften i hans handlande känns det aldrig särskilt trovärdigt eller karaktärstroget. Det förvandlas mest till ett innehållslöst sidospår.

Historien om brottslingen som kommer tillbaka till gatorna efter lång tid i fängelse och tycker att det var bättre förr är en historia som berättats bättre mer än en gång.

Se den om du gillar Christopher Walken, annars kan det gott kvitta.

(4/10)